Modern landsbygd (del 1 av 2)

Ett vanligt uttalande som vi landsbygdsbor möts av är “om du bosatt dig på landet kan du inte räkna med samma service som andra”.

Det är ganska lätt att hålla med i bara farten. Visst, vi är kanske lite färre än de i stan och kanske kan vi då inte kräva samma utbud. Och dessutom så kan vi kanske i många fall också dra nytta av utbudet i stan. Vi kan åka till en restaurant, en simhall, en biograf, etc. Detta är aktiviteter som gör våra liv bättre, men kanske inte är längst ner på Maslows trappa. Men om man däremot funderar kring tillgången till livets mer basal aktiviteter; mat, hem, sjukvård, utbildning, infrastruktur, så kommer frågan i en annan dager.

Vilka rättigheter kan en medborgare förvänta sig av samhället? Hur förhåller sig centrum mot periferin? Och vad ska var och en bidra med i samhället för tillgången?

Det är en fråga om normer. För 200 år sedan levde samhället av landsbygden. Det var näringarna kopplade till naturresurser som formade välståndet; befolkningen befann sig därför nära odlingen, skogen, gruvorna, mm. 150 år senare hade industrier och institutioner koncentrerats till städer och tätorter och inflyttningen hade följt samma riktning.

Vad står vi inför idag? Forskning kring demografi och samhälle pekade redan på 80-talet på att informationssamhället var ett faktum och industrisamhället flyttats till andra kontinenter. Idag, 20 år senare, finns teknologin. Rum och avstånd har en helt annan betydelse. Detta skapar helt andra förutsättningar för var man kan bo och arbeta.

Enligt alldeles ny forskning vill var tredje invånare i vårt land bo på landet. Detta är tendenser som inte alls är unika för Sverige, i England har utflytten från städerna till landsbygden pågått i flera år.

Problemet är att politiker och tjänstemän, som befinner sig i centralorterna, inte ser hur verkligheten ser ut. Normen är att man ska bo i centralorten och att alla andra val är abnorma och kan därför inte anpassas efter gemensamma mål. Man ser fortfarande landsbygden som ett område för naturresursutvinning. Enligt gällande statistik med färre än fem procent inom jordbrukssektorn, så borde det med ett sådant resonemang inte finnas fler boende än så utanför tätorten.

Man har helt förbisett mindre orter som ”sovstäder”, dvs ett boende för pendlare till tätorten, vilket var den trenden som man såg på 80-talet. Sedan dess har dessutom företagsetableringen ökat utanför tätorter. Näringen på landsbygden är heller inte alltid direkt kopplad till naturen, som exempelvis lantbruk, skogsbruk och turismen, utan både större och mindre företag kan ha sin utgångspunkt från landsbygden. Med dagens digitala och fysiska infrastruktur kan det t o m vara en fördel att utgå från ett glesbebyggt område. Transfertider för transporter minskar och Internet gör kommunikationsavstånden minimala. Kostnaden för mark och byggnader är lägre och expansion och utbyggnad möter få hinder.

Satsningar från myndigheter handlar fortfarande om att stärka gröna näringar och turism, när ett möjligt boende och företagande borde vara det som möter upp trenden och behoven hos dagens moderna medborgare.

Om frågan om rätten till tillgång ses i ett medborgarperspektiv måste varje människa på landsbygden ställa sig frågan; ”har jag rätt till samma saker som andra, vi betalar ju samma skatt?”

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kommunen, Levande Landsbygd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s