Modern landsbygd (del 2 av 2)

Vi kan förmoda att det kan vara svårt att begära lägre skatt som landsbygsbo. Men vad kan man då betrakta som skälig tillgång? Är det närhet till läkare? Är det närhet till mataffär? En butik måste existera med affärsmässiga drivkrafter, ett kundunderlag. Men läkare och skola? Alla kan inte kräva att ha cykelavstånd till skolan och därför tillhandahåller man skolskjuts. Men var går gränsen för hur stor del av dagen som barn ska ägna åt skolan, dvs när ska de få tillgång till fritidsaktiviteter, vila eller för den delen läxläsning?

Om familjens aktiviteter flyttas över till tätorten, kommer med all säkerhet bilkörandet att öka (att inbilla sig att landsbygdens infrastruktur skulle kunna användas som tunnelbanesystemet i Stockholm är inte bara naivt utan också korkat) och därmed ökar också behovet av tillgång till drivmedel. Är detta då en service som har en särställning gentemot en butik? Knappast. Den miljöpolitik som drivs på riksnivå baserar sig helt på tunnelbanesystemet och har ingen som helst förståelse för hur boende utanför sådana områden ska kunna transportera sig, vare sig kostnadsmässigt eller miljömässigt.

Idag bor 40% av Ronneby kommuns invånare utanför centralorten. Det betyder inte att de bor helt utan intilliggande grannar, utan både i glesbygd och i mindre byasamhällen. Skillnaden från centralorten är att den kommunala politiken inte tar hänsyn till dessa. I kristider som vi exempelvis känner av just nu, är det helt och hållet området utanför centralorten som skall spara. Bakom resonemanget finns en idé om att allt utanför centralorten är abnormiteter. Köpingtänket, trots införande av kommuner under förra seklet, har fortfarande inte försvunnit. Köpingen har en gräns vid stadens utkant och förväntar sig att det som finns utanför anpassar sig. Kommuninförandet hade en annan vision om att strukturera vårt land; att varje bit av landets yta delades in i areor som på olika nivåer skulle ge invånarna tillgång.

Invånarna utanför centralorten lämnas till att hitta sina egna lösningar utan del av skattepengarna som de pyntat in till. Skattepengarna som kommer från alla invånare i kommunen – både de 60 procenten inne i centralorten och de 40 procenten utanför – används till att stärka tillgången inne i centralorten. De landsbygdsbor som befinner sig på kort avstånd från centralorten kommer antagligen inte att drabbas nämnvärt av denna obalans, men områden som befinner sig i periferin drabbas däremot dubbelt!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kommunen, Levande Landsbygd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s