Vi på Landsbygdsupproret fick ett mejl från en landsbygdsbo. Så här skrev hon:
”Utan postleverans och internetuppkoppling lär Ronneby kommun inte få sin landsbygd levande.Varför ser man inte till att folk får post utan att behöva gå flera kilometer till brevlådan?
Varför ordnar man inte internettillgång för alla kommuninnevånare som behöver det? Vi betalar alla kommunalskatt.
mvh/ boendes i vildmarken 20 km nordöst om Ronneby (i Ronneby kommun)”
När man berättar om sitt landsbygdsliv för en stockholmare må de höja på ögonbrynen och tycka att vi lever torftigt, utan mängder av biografer, teatrar eller restauranger att välja och vraka bland. Utan buss eller t-bana som passerar var tionde minut. Vi har kanske inte ens en busslinje inom cykel-eller gångavstånd från bostaden.
Men visa samma förhållande för någon som bor i övre Norrland och de tycker att vi lever ett lyxliv, med bara två timmar till Köpenhamn.
Men det är det dagliga livet som sätter gränserna för vad man tål och behöver. Om den vanliga servicen, såsom sjukvård, matinköp, post och FRAMFÖR ALLT Internet inte fungerar är det en omöjlighet att leva ett jämställt liv i Sverige. Skatteskillnader i en kommun baserar sig på inkomst, inte på var man bor. Otaliga är de summor som landsbygdsbor betalar för att deras medborgare ska få service i centralorten medan utvecklingen av den egna landsbygden står praktiskt taget stilla.
Lösningar som skulle kunna diskuteras:
1) Låt kommunskatten baseras på tillgång till service. Basera skatten på levererad service per capita. Det innebär att om en kommun vill utvecklas måste alla kunna vara med i kommunen och betala. En nog så bra morot att investera i utveckling för att säkerställa ett bättre skatteunderlag. Öronmärk landsbygdsbors skattemedel till utveckling av landsbygden.
2) Kan man skapa nya sätt att tänka och se. Varför är centrum-periferi så grundmurat i vår syn på geografiskt område? Om varje kommun istället betraktades som en helhet kommer varje invånare betraktas som bidragande till att både stad och landsbygd är levande.
3) Är den geografiska enheten ett förlegat begrepp? Vad skulle hända om man istället länkade ihop områden med samma förutsättningar och behov. Skulle ett större och utspritt landsbygdsområde kunna utgöra en egen ”kommunal” enhet istället för att länkas till en centralort?
Kärnan i problematiken ligger i att samtliga delar av en kommun (eller ett område) har ett värde. Det går inte att vifta med argumentet ”skyll dig själv om du bosatt dig på landsbygden”. Vad skulle hända om alla landsbygdsbor bestämde sig att leva efter den devisen. Skulle tätorterna ens kunna ta emot den ökade befolkning. Skulle det ens gå att ifrån stan bedriva det vårdande arbetet som krävs för att tillvarata landsbygdens resurser, i form av jordbruk, skogsbruk, djurbruk, turism, badplatser, strövområden och väghållning? Kan man både ha och äta kakan?
Landsbygden som rekreationsplats och som turistmagnet har hyllats av mer än en politiker och vid otaliga tillfällen, men ingen verkar vara beredd att betala för nöjet.
Landsbygdsupproret! 
Det mesta av den skatt som betalas in är inte kommunalskatt som många tror utan sociala avgifter och konsumtionsskatter som går till staten. Det är förutom moms, tullar, punktskatter, miljöavgifter, energiskatter, koldioxidavgifter osv, osv.
En familj med två medianinkomster, 22500(gamla uppgifter) i bruttolön har tillsammans 45000 före inkomstskatt/mån men ca 60 000/mån före sociala avgifter dvs 720 000 i årsinkomst. Av dessa tar politiker på olika nivåer i storleksordningen 500 000. Det beror på livsstil, på landsbygden blir det säkert drygt då energiskatterna är större.
I våra glesbygdsbyar gick vi ihop 80 hushåll och byggde fibernät. Vi fick extra stort bidrag på 50% och alla var så tacksamma för detta. Det tog två år att bygga nätet, vi fick i slutänden nästan 1,5 miljoner i bidrag. Att medlemmarna tillsammans hade fått konfiskerat mellan 60 – 100 miljoner under denna period var det ingen som hade en aning om.
På landsbygden finns fortfarande den gamla kulturen kvar som bygger på förtroende, man litar på varandra och tröskeln är hög för att missbruka detta förtroende för gör man det så är det mer eller mindre kört för framtiden.
Så länge vi på landsbygden tror att vi skall kunna organisera oss med de som bor i de större städerna och en centralmakt kommer vi att ta stryk och leva som under en kolonialmakt. Det kommer aldrig att bli bra. Allt engagemang för att få till en förändring är dödfött. Det enda som skulle kunna ändra på det hela är utträde ur staten och uppbyggandet av ett nytt lokal(regional)samhälle där de lokala resurserna stannar lokalt. Ett samhälle byggt på frivilliga samarbeten istället som nu då 80% av inkomsterna konfiskeras under hot om fängelse.
GillaGilla