Utarmning av landsbygdskulturen

Utarmning av landsbygden kan ske på många sätt. De senaste åren har kommunerna ägnat mycket tid åt att göra landsbygden så lik stan som möjligt vad gäller adresser. Vägar ska ha gatunamn och hus ska ha nummer. Så ser det ut i stan och så ska det tydligen vara för att larmtjänsten ska hitta.

För några veckor sedan skrevs följande insändare till BLT om förändringarna i Karlskrona kommun. Tjänstemän på kommunkontoret anser tydligen att det är enklare att hålla ordning på gårdsnamn om gårdarna i en by heter likadant men med en siffra efter. Att alla gårdarna i flera hundra år haft unika namn verkar ointressant.

Visst verkar det smart på pappret och i SOS Alarms dator måste siffror göra sig bättre, men vad händer när någon ringer in för att larma om en brand och hänvisar till Larsagården eller Torpagården? Som grannar på landsbygden har man tyvärr inte koll på vilken siffra folk eventuellt har på sina hus.

De var tidigt ute i Karlshamns kommun och då bestämde man sig för att husnumren definieras av antalet meter från vägkorsningen. Så ett hus om ligger 2756 meter från korsningen heter då exempelvis Sjöstigsvägen 2756. Vem tusan kan ens memorera sin egen adress? Och vad händer om man glömmer att stega… eller kommer från andra hållet?

I vår kommun – Ronneby – skulle numren i första versionen sättas efter hur många framtida fastigheter som tjänstmannen estimerade skulle kunna uppstå på vägen. Jag ringde upp och frågade om kommunen redan hade skrivit ner på karta hur vår mark skulle styckas i fastigheter. Svaret jag fick var att ”det är väl ändå troligt att ni säljer er mark och styckar upp i villatomter?” Det är förbanne i mig helt OTROLIGT, svarade jag. Och strax efter försvann den idén och bara befintliga hus fick nummer.

Okunskapen om bygden (eller oviljan att åka ut och fråga landsbygdsborna) visade sig också när man på kontoret ville kalla vägen ända ner till badplatsen för Järnaviksvägen. Längs en kust har man vikar och för att kunna skilja på dom (särskilt om man kommer sjövägen) har varje vik sitt eget namn. Badplatsen ligger inte i Jernaviken, den ligger i Skälaviken. Och däremellan ligger Bastuviken. Hur föreställer man sig att vi här ute ens kan prata med varandra om platser om vi har samma namn på vikarna?

Men det som irriterade mest var nog när en vägbit som alltid haft ett ”gatunamn” förlorade sitt. I Jernaviksdalen finns en rad med hus där sjökaptener bott i århundraden ända fram till andra världskriget. Skeppargatan har vägen hetat sedan urminnes tider. Ordet ”gata” har använts på landsbygden för att beskriva en länga samlade hus, alltså en by. Det finns flera byar i landet med ordet ”gata” i namnet.

Problemet var att man för ett par decennier sedan skapat vägen Skepparvägen i ett nybyggt villaområde på ett annat håll i kommunen. Och att ha två gatunamn som är nästan lika skulle ställa till problem. Men här blev det tydligt att det från kommunens sida var frågan om prestige. Efter klagomål från landsbygdsborna valde kommunen att byta Skeppargatan till Skepparstigen. Vad man uppnådde med detta, förutom att förstöra en bit kulturhistoria, kan man undra över. Vi som bor här säger givetvis fortfarande Skeppargatan.

I Ronneby kommun fick vi med gamla gårdsnamn tillföra det i adressen. Dock, meddelades inte detta till myndigheterna, utan vi måste själva göra dessa ändringar (om och om igen) för att värna om vårt gårdsnamn.

Skatt per levererad service?

Vi på Landsbygdsupproret fick ett mejl från en landsbygdsbo. Så här skrev hon:

”Utan postleverans och internetuppkoppling lär Ronneby kommun inte få sin landsbygd levande.Varför ser man inte till att folk får post utan att behöva gå flera kilometer till brevlådan?
Varför ordnar man inte internettillgång för alla kommuninnevånare som behöver det? Vi betalar alla kommunalskatt.

mvh/ boendes i vildmarken 20 km nordöst om Ronneby (i Ronneby kommun)”

När man berättar om sitt landsbygdsliv för en stockholmare må de höja på ögonbrynen och tycka att vi lever torftigt, utan mängder av biografer, teatrar eller restauranger att välja och vraka bland. Utan buss eller t-bana som passerar var tionde minut. Vi har kanske inte ens en busslinje inom cykel-eller gångavstånd från bostaden.

Men visa samma förhållande för någon som bor i övre Norrland och de tycker att vi lever ett lyxliv, med bara två timmar till Köpenhamn.

Men det är det dagliga livet som sätter gränserna för vad man tål och behöver. Om den vanliga servicen, såsom sjukvård, matinköp, post och FRAMFÖR ALLT Internet inte fungerar är det en omöjlighet att leva ett jämställt liv i Sverige. Skatteskillnader i en kommun baserar sig på inkomst, inte på var man bor. Otaliga är de summor som landsbygdsbor betalar för att deras medborgare ska få service i centralorten medan utvecklingen av den egna landsbygden står praktiskt taget stilla.

Lösningar som skulle kunna diskuteras:

1) Låt kommunskatten baseras på tillgång till service. Basera skatten på levererad service per capita. Det innebär att om en kommun vill utvecklas måste alla kunna vara med i kommunen och betala. En nog så bra morot att investera i utveckling för att säkerställa ett bättre skatteunderlag. Öronmärk landsbygdsbors skattemedel till utveckling av landsbygden.

2) Kan man skapa nya sätt att tänka och se. Varför är centrum-periferi så grundmurat i vår syn på geografiskt område? Om varje kommun istället betraktades som en helhet kommer varje invånare betraktas som bidragande till att både stad och landsbygd är levande.

3) Är den geografiska enheten ett förlegat begrepp? Vad skulle hända om man istället länkade ihop områden med samma förutsättningar och behov. Skulle ett större och utspritt landsbygdsområde kunna utgöra en egen ”kommunal” enhet istället för att länkas till en centralort?

Kärnan i problematiken ligger i att samtliga delar av en kommun (eller ett område) har ett värde. Det går inte att vifta med argumentet ”skyll dig själv om du bosatt dig på landsbygden”. Vad skulle hända om alla landsbygdsbor bestämde sig att leva efter den devisen. Skulle tätorterna ens kunna ta emot den ökade befolkning. Skulle det ens gå att ifrån stan bedriva det vårdande arbetet som krävs för att tillvarata  landsbygdens resurser, i form av jordbruk, skogsbruk, djurbruk, turism, badplatser, strövområden och väghållning? Kan man både ha och äta kakan?
Landsbygden som rekreationsplats och som turistmagnet har hyllats av mer än en politiker och vid otaliga tillfällen, men ingen verkar vara beredd att betala för nöjet.

Ronneby i sluttande plan

Rapporterna tätnar om Ronnebys otrevliga rutschbana utför. Inte bara kommunen har problem med sina finanser. Nu stänger också två butiker som funnits länge i Ronneby; JC och Sko dej. I torsdagens (27/8) BLT skriver kommunalrådet Jan Anders Palmqvist om hur man prioriterat i finanserna. Han har också sedan före semestern infört en ny rutin: ”Demokrati ställer krav på oss alla att vara delaktiga i debatt och diskussioner med respekt för varandras åsikter och att vi redovisa alternativ”.

Att förändra sitt arbetssätt så radikalt kommer att kräva både energi och engagemang av kommunens politiker och tjänsemän. Under året som gått har föräldrar och landsbygdsaktiva fått erfara att det inte lönar sig att presentera förslag eftersom kommunens ledande politiker och tjänstemän varit helt ovilliga att strategiskt bearbeta förslag som kommit från kommuninvånare.

Nu är det upp till bevis. Kommuninvånarna kallar sin kommun Titanic, men det saknas inte förslag! Många presenteras bland kommentarerna på BLT:s webbplats. Tidigare har vi även rapporterat om idégruppen som startat på Facebook. Här är några av förslagen på åtgärder från kommuninvånarem:

”Nej Ronneby måste göra något drastiskt nu. Jag tänker främst på att ändra själva stadskärnan till något gemytligare så kanske fler Ronnebybor stannar kvar och handlar i stan. Torget ser hemskt ut!”

”Jag skulle vilja ha ett kallbadhus i anslutning till havet – öppet hela året med bastu och bryggor. En fin hopkoppling med Ronneby Brunn som kurort. Plats? På en brygga ut i havet mellan Ekenäs och Karön?”

”Jag saknar en riktig camping.Man kan inte hänvisa alla turister till Brunns hotellet.Jag vet få barnfamiljer som tillbringar 3-4 veckors sem på hotell i Sverige:-) Med en större camping belägen i utkanten av centrum kan man erbjuda cykel/gångavstånd till både havet och centrum.”

”Helt rätt att Ronneby behöver något liknande vatten land. Nu kan det vara på gång. Ronneby brunnsbad ska byggas om och förhoppningsvis så blir det som ritningarna visar idag. Det kommer då bli ett mini vattenland. Helt perfekt för Ronneby och oss som bor här, men det kommer även att dra till sig turister.”

”Vattenland i all ära, men vi har en hel kust med spännande inslag som toppar vilket vattenland som helst.
Titta bara på Torkö stenbrott och vilken potental där finns om man bara kunnat enas om att hitta gemensamma vägar. Finns mängder av natur och friluftsliv med grottor och andra spännande saker som inte kostar en hel förmögenhet att bygga upp.
Ronneby anser jag behöver hitta sin ”lilla” charm inte ta efter det som finns i varje kommun. vad har vi för unikt i kommunen som ingen annan har? Vi har underbara paddelstråk, fiske, båtsafaris, segling m.m.”

”Ronneby är ju ”Hjärtat i Sveriges trädgård” och det finns otroligt mycket vackra trädgårdar och Brunnsparken. Sverige flödar nästan över av trädgårdsintresserade människor som åker land och rike runt för att får inspiration. Här finns en jättemöjlighet. Gör moderna rabatter i delar av brunnsparken som designas av kända och okända människor, avtäck dem inför publik. Håll kurser i trädgårdsdesign etc.”

”Uteserveringar är ju väldigt trevligt, men de verkar ju bara bli färre eftersom kommunen tar hutlöst betalt!”

”Ett fik/cafe som inte stänger så tidigt som nuvarande gör på helger,Och då menar jag typ contan ställen.”

”Det jag saknar i Ronneby är en stor lekplats! Inte bara några få gungor och en sandlåda… En riktigt klätterställning… Möjlighet att duka upp fika korgen medans barnen leker… Båten i Brunnsparken har ett kanonläge…men det är ju bara en båt inget annant runt omkring…”

”Det vi behöver i Ronneby just nu är politiker och tjänstemän som inte vill se att Ronneby bli en spökstad! Andra städer frodas och folk gör av med pengar både till höger och vänster medans folk i Ronneby flyr. Vi behöver bli bättre på att få hit större klädeskedjor, Torget borde göras mer inbjudande (ta karlskrona som exempel med många fina uteserveringar)”

”Jag saknar kommunikationer runt Ronneby. Om man inte har bil i denna stad, så är man ”fast”.
Sen skulle jag vilja ha ett bilfritt torg, vilket borde kunna fixas mycket enkelt.
Alla avgaser från bilar som bara kör runt är helt onödiga!”

Varför krigar man?

I torsdags var det skolavslutning och antagligen de sista högstadieeleverna i Hoby på ett tag. Sedan mitten av 70-talet har kommunen haft problem att organisera skola för ungdomarna som bor utanför centralorten och slutet av 90-talet gjorde man det som varit ett förslag i mer än 20 år – öppnade ett högstadium i Hoby.

Det visade sig bli ett lyckat experiment, för det får vi förmoda att politiker och tjänstemän betraktade det som. Tyvärr, var man inte intresserad av varken experimentets positiva resultat eller konsekvenserna av en nedläggning när man lade fram förslaget om klassrumsförtätning inne i ”stan”. Och utan att granska alla konsekvenser tog man beslutet att lägga ner.

Kommer vi att åter igen se 20 år av diskussioner kring hur frågan om hur skolungdomar på landsbygden ska lösas, för 2012 då börjar skolbarnkullarna (och framför allt då i västra och norra kommundelen) att stiga igen. Situationen kommer kanske att bli en annan nu med den nya friskolan, som antagligen kommer att fånga upp  en hel del ungdomar. Detta trots att kommunen vägrar att hjälpa till med skolskjuts. Landsbygdsupproret har talat med föräldrar som föreslagit för kommunens tjänstemän att de gärna själva betalar för plats för sitt barn på matarbussen till  byn. Men skoltjänstemännen svarade då att de inte alls kunde tillåta något sådant. De kommer att beställa precis så många sittplatser som antalet barn som kommer att gå i kommunal skola och de kan inte alls tänka sig att ens beställa plats till ytterligare barn, trots att föräldrarna vill betala för platsen. Märkligt, eftersom kommunen kommer att spara pengar på att slippa beställa frukost till friskoleeleverna.

Varför detta krig? Föräldrar och ungdomar förstår det inte. Vems prestige är det som går förlorad om kommunen ämnar göra sitt jobb och se till att samtliga elever i kommunen får en god skolgång? Varför är man så ivriga i att skapa segregation? Vem vinner på det? Likt en Don Quijote skramlar man och vevar på i striden mot väderkvarnarna? Men vart leder detta? Vi vet vart det förde Don Quijote…

Samverkan är ledordet i tiden

Så skriver en av skattebetalarna i Ronneby kommun, som oroas över hur kommunens politiker och tjänstemän stoppar huvudet i sanden. Tommy Ahlquist, verksamhetschefen, hänvisar till att det inte finns några uppgifter om hur många elever som kommer att gå på friskolan i Ronneby. Detta skulle dock inte vara någon hemlighet om kommunen samspråkade med friskolan.

Ledordet i tiden är Samverkan; något som de flesta känner till oberoende av var de arbetar.

Skribenten befarar dock att det ligger en hund begraven genom kommuntjänstemännens beteende. Han menar att friskolan kan komma att bli en perfekt syndabock när man vill göra ännu fler neddragningar inom skola och omsorg.

Från landsbygdsupproret kan vi väl hålla med om och konstatera att det inte är första gången som kommunen har haft svårt att göra vettiga professionella strategier där man måste involvera samtal med människor och enkel matematik!

Läs hela insändaren på www.blt.se

Valmöjlighet – endast för rika?

Landbygdsupproret har via en pålitlig källa fått kännedom om att Thore Aronsson vid ett arbetsplatsmöte för lärarlaget på Snäckebacksskolan uttalat sig om Karl-Oskarskolans elevers möjlighet till skolskjuts.  Aronsson meddelade  att skolchefen Tommy Ahlqvist inte ämnar låta de högstadieelever som väljer att gå på Karl-Oskarskolan få någon skolskjuts. Enligt Ahlqvist står det i skollagen att kommunen inte är skyldig att betala skolskjuts till barn som väljer annan skola än den hänvisade kommunala.

Nils-Ingmar Thorell uttalade i  BLT den 16 mars 2009 att han vill ge friskolebarnen skolskjuts: ”Alla barn ska behandlas lika och det innebär ingen merkostnad för oss.” Tjänstemännen är tydligen inte beredda att hålla med.

Om situationen uppstår att bara de barn som väljer Snäckebacken får skolskjuts innebär det en grov särskiljning mellan elever bosatta på landsbygden och elever i staden, där stadsbarnen har alla valmöjligheter och landsbygdsbarnen inga. Endast familjer med mycket god ekonomi kommer att kunna ge sina barn ett val om familjen är bosatt utanför Ronneby stad.

Kommunen är fortfarande ansvarig för varje barns utbildning, det enda som är annorlunda är att på två av kommunens skolor (G-klaven och Karl-Oskarskolan) är skolledningen en annan än anställda i kommunen. Dessutom blir kostnaden inte högre för en elev som åker till Karl-Oskarskolan än den varit om eleven valt att gå på Snäckeback.

Att  medvetet skapa segregering verkar inte bara kortsiktigt utan också rent oansvarigt. Ahlqvists rigida hållning kommer att skapa klyftor i vår kommun. Det finns elever som av olika skäl vill och har behov av att välja en mindre  skola.

Ska bara familjer med höga inkomster kunna välja?

Modern landsbygd (del 2 av 2)

Vi kan förmoda att det kan vara svårt att begära lägre skatt som landsbygsbo. Men vad kan man då betrakta som skälig tillgång? Är det närhet till läkare? Är det närhet till mataffär? En butik måste existera med affärsmässiga drivkrafter, ett kundunderlag. Men läkare och skola? Alla kan inte kräva att ha cykelavstånd till skolan och därför tillhandahåller man skolskjuts. Men var går gränsen för hur stor del av dagen som barn ska ägna åt skolan, dvs när ska de få tillgång till fritidsaktiviteter, vila eller för den delen läxläsning?

Om familjens aktiviteter flyttas över till tätorten, kommer med all säkerhet bilkörandet att öka (att inbilla sig att landsbygdens infrastruktur skulle kunna användas som tunnelbanesystemet i Stockholm är inte bara naivt utan också korkat) och därmed ökar också behovet av tillgång till drivmedel. Är detta då en service som har en särställning gentemot en butik? Knappast. Den miljöpolitik som drivs på riksnivå baserar sig helt på tunnelbanesystemet och har ingen som helst förståelse för hur boende utanför sådana områden ska kunna transportera sig, vare sig kostnadsmässigt eller miljömässigt.

Idag bor 40% av Ronneby kommuns invånare utanför centralorten. Det betyder inte att de bor helt utan intilliggande grannar, utan både i glesbygd och i mindre byasamhällen. Skillnaden från centralorten är att den kommunala politiken inte tar hänsyn till dessa. I kristider som vi exempelvis känner av just nu, är det helt och hållet området utanför centralorten som skall spara. Bakom resonemanget finns en idé om att allt utanför centralorten är abnormiteter. Köpingtänket, trots införande av kommuner under förra seklet, har fortfarande inte försvunnit. Köpingen har en gräns vid stadens utkant och förväntar sig att det som finns utanför anpassar sig. Kommuninförandet hade en annan vision om att strukturera vårt land; att varje bit av landets yta delades in i areor som på olika nivåer skulle ge invånarna tillgång.

Invånarna utanför centralorten lämnas till att hitta sina egna lösningar utan del av skattepengarna som de pyntat in till. Skattepengarna som kommer från alla invånare i kommunen – både de 60 procenten inne i centralorten och de 40 procenten utanför – används till att stärka tillgången inne i centralorten. De landsbygdsbor som befinner sig på kort avstånd från centralorten kommer antagligen inte att drabbas nämnvärt av denna obalans, men områden som befinner sig i periferin drabbas däremot dubbelt!

Modern landsbygd (del 1 av 2)

Ett vanligt uttalande som vi landsbygdsbor möts av är “om du bosatt dig på landet kan du inte räkna med samma service som andra”.

Det är ganska lätt att hålla med i bara farten. Visst, vi är kanske lite färre än de i stan och kanske kan vi då inte kräva samma utbud. Och dessutom så kan vi kanske i många fall också dra nytta av utbudet i stan. Vi kan åka till en restaurant, en simhall, en biograf, etc. Detta är aktiviteter som gör våra liv bättre, men kanske inte är längst ner på Maslows trappa. Men om man däremot funderar kring tillgången till livets mer basal aktiviteter; mat, hem, sjukvård, utbildning, infrastruktur, så kommer frågan i en annan dager.

Vilka rättigheter kan en medborgare förvänta sig av samhället? Hur förhåller sig centrum mot periferin? Och vad ska var och en bidra med i samhället för tillgången?

Det är en fråga om normer. För 200 år sedan levde samhället av landsbygden. Det var näringarna kopplade till naturresurser som formade välståndet; befolkningen befann sig därför nära odlingen, skogen, gruvorna, mm. 150 år senare hade industrier och institutioner koncentrerats till städer och tätorter och inflyttningen hade följt samma riktning.

Vad står vi inför idag? Forskning kring demografi och samhälle pekade redan på 80-talet på att informationssamhället var ett faktum och industrisamhället flyttats till andra kontinenter. Idag, 20 år senare, finns teknologin. Rum och avstånd har en helt annan betydelse. Detta skapar helt andra förutsättningar för var man kan bo och arbeta.

Enligt alldeles ny forskning vill var tredje invånare i vårt land bo på landet. Detta är tendenser som inte alls är unika för Sverige, i England har utflytten från städerna till landsbygden pågått i flera år.

Problemet är att politiker och tjänstemän, som befinner sig i centralorterna, inte ser hur verkligheten ser ut. Normen är att man ska bo i centralorten och att alla andra val är abnorma och kan därför inte anpassas efter gemensamma mål. Man ser fortfarande landsbygden som ett område för naturresursutvinning. Enligt gällande statistik med färre än fem procent inom jordbrukssektorn, så borde det med ett sådant resonemang inte finnas fler boende än så utanför tätorten.

Man har helt förbisett mindre orter som ”sovstäder”, dvs ett boende för pendlare till tätorten, vilket var den trenden som man såg på 80-talet. Sedan dess har dessutom företagsetableringen ökat utanför tätorter. Näringen på landsbygden är heller inte alltid direkt kopplad till naturen, som exempelvis lantbruk, skogsbruk och turismen, utan både större och mindre företag kan ha sin utgångspunkt från landsbygden. Med dagens digitala och fysiska infrastruktur kan det t o m vara en fördel att utgå från ett glesbebyggt område. Transfertider för transporter minskar och Internet gör kommunikationsavstånden minimala. Kostnaden för mark och byggnader är lägre och expansion och utbyggnad möter få hinder.

Satsningar från myndigheter handlar fortfarande om att stärka gröna näringar och turism, när ett möjligt boende och företagande borde vara det som möter upp trenden och behoven hos dagens moderna medborgare.

Om frågan om rätten till tillgång ses i ett medborgarperspektiv måste varje människa på landsbygden ställa sig frågan; ”har jag rätt till samma saker som andra, vi betalar ju samma skatt?”

Ibland blir det dyrt att spara

Det är intressant att se hur det blir i bland när man inte riktigt lyssnat in ordentligt och saker och ting inte riktigt faller ut så som man hade tänkt…

”Dyr skolbesparing i Arvidsjaur

Publicerad i Expressen den 25/3 – 2009

Arvidsjaurs kommun beslutade att lägga ner högstadieundervisningen i byarna Glommersträsk och Moskosel för att spara 2,25 miljoner kronor per år.

Det visar sig nu bli en dyr besparing. Av de elever som berörs väljer 24 att börja i skolor i grannkommunerna i stället för att gå på Fridhemsskolan i Arvidsjaur. Det betyder att Arvidsjaurs kommun tvingas att betala 1,7 miljoner kronor till de andra kommunerna för eleverna.
Läs hela artikeln här: Expressen”

Skolan blir den stora valfrågan!

I en undersökning som Lärarnas Riksförbund har gjort framgår det att hela 73 procent av väljarna anser att staten bör ta över ansvaret för skolan.

• 89 procent anser att den svenska skolan (trots lagstiftning) inte är likvärdig. Skolans kvalitet skiftar betänkligt både mellan olika kommuner och inom kommunerna.
• 60 procent av de tillfrågade är positiva till friskolor.

Att ha en valmöjlighet uppskattas och friskolorna kan erbjuda en annorlunda pedagogik och nya tankesätt. De har på somliga ställen blivit enda alternativet till en dålig kommunal skola.

Håkan Boström skriver idag på DN:s ledarsida att:

”Kommunaliseringen kan i efterhand sägas ha blivit ett misslyckande. Kommunerna – vars verksamhet länge dominerades av socialtjänsten – har haft ett omsorgsperspektiv även på skolan. Kvalitet och kunskap har inte prioriterats.

Skolan har i stället tvingats att konkurrera med all annan kommunal verksamhet om allt knappare resurser. Följden har bland annat blivit att lärarnas löner fortsatt att halka efter. Sverige konkurrerar i dag med Moldavien om att ha Europas lägsta lärarlöner – vilket kan kontrasteras mot att en adjunkt på 1960-talet hade lön i paritet med en riksdagsledamot.” och vidare ”Svenska folkets positiva inställning till friskolor men negativa inställning till att staten dragit sig tillbaka på skolområdet, avspeglar helt enkelt det senaste årtiondets verklighet. Det finns anledning för politikerna att lyssna.”  Läs hela artikeln här: DN

Vi på Landsbygdsupproret håller med Håkan Boström. Det finns all anledning för de partier och politiker som är rädda om sina väljare att ta sig en ordentlig funderare på skolfrågan. Den kommer att bli ruskigt het till valet 2010. Dålig kommunal politik och ekonomi sätter våra barns framtid på spel. Det kan inte tillåtas.