I dagarna får ett antal medborgare i 33 svenska kommuner en enkät från Statistiska Centralbyrån. Frågorna den här gången handlar om ditt boende och din kommun 2009 och görs tillsammans med Ersta Sköndal högskola, som vill veta hur stora skillnaderna är mellan kommunerna i Sverige. Kanske har man i forskargruppen känt hur vindarna blåser i våra kommuner och vill veta mer?
Att bli utvald för att svara på dessa frågor känns som ett brev på posten (både bildligt och bokstavligt) med tanke på året som gått. Några av frågorna i enkäten handlar om huruvida man uppfattar att kommunens politiker och tjänstemän lyssnar på invånarnas åsikter och vilken tillit man har till politikerna och deras politiska arbete.
Att svara på frågorna var som att summera året som gått. Om man för ca 1,5 år sedan inte hade någon särskild åsikt, så kan i alla fall denna skribent säga sig åter och åter igen ha fått bevis för att politiker i vår kommun (Ronneby) över huvud taget inte funderat på medborgarnas tankar och känslor kring förtroende och tillit. De har upprepade gånger, ihärdigt och envetet, påstått att det enda bevis de behöver är röstsedeln. Vill man ha exempel är det bara att bläddra sig igenom inläggen på den här bloggen.
Men, tro det eller ej, det är inte röstsedeln som skapar tillit. Det är det dagliga bemötandet och respekten för alla människor, oberoende av bakgrund, resurser eller geografi. Det är dags att vakna upp; med Internet och friheten att inte bara få utan också kunna yttra sina åsikter måste det till en helt annan dialog. Glåpord (som man tror inte ska nå sin destination…) och snarstuckenhet (i form av hot om indragna resurser) tillhör en politisk ordkrigföring som fungerade i den gamla tiden, där medborgarna inte kunde ge svar på tal.
Det är dags att förstå att spel för gallerierna inte fungerar. Vill man ha förtroende, så kan man inte snacka, låtsas eller stoppa huvudet i sanden, man måste helt enkelt bevisa att man förtjänar och framför allt vill ha förtroendet.