På lördag den 2 maj kl. 11 – 14 anordnar ICA Nära i Bräkne-Hoby idrottsdag.
”Vi på ICA Nära Bräkne-Hoby tycker att det är viktigt med ett fungerande föreningsliv för att bygden ska hållas levande”, skriver ICA i sin inbjudan.
Utanför butiken nästa lördag kommer man att kunna ta del av tävlingar aktiviteter, mångkamp, prova på samt få information om föreningarna. Kom och möt bl. a Hoby GIF Fotboll, Hoby GIF Bordtennis, Hoby GIF Gymnastikförening, Hoby Badminton, Sporren och Salsjögänget.
När nu regeringen väljer att skärpa kraven för gymnasiebehörighet och också rensar upp bland de lokala programmen på gymnasiet blir konkurensen hård om utbildningsplatserna. Hur ska kommunerna kunna leva upp till de nya reglerna som börjar gälla redan 2011? Många kommuner, liksom Ronneby, väljer att spara in på resurserna i grundskolan till förmån för andra projekt i samhället, inte minst nu när ”den stora krisen” är här. Hur har man då bäddat för framtiden när de nya reglerna börjar gälla? Var ska man göra av de elever som inte uppfyller kraven?
Räddning blir kanske att man planerar att göra försöket med lärlingsutbildning permanent samt att man satsar på yrkesprogram med egen examen men även det blir ju kommunernas sak att administrera och möjligen kan vi då vänta oss fler sparpaket?
Varje förare som passerade med sin bil på E22:an i lördags förmiddags måste ha lyft på ögonbrynen och undrat. Hundratals bilar stod parkerade på ängen intill Naturbruksgymnasiet i Bräkne-Hoby. Men de som var där de visste: ”Kosläppet”.
Man kan inte låta bli att undra; vad det är som gör att utsläpp av kor lockar fler besökare än ett idrottsevenemang? Kanske är det enkelheten? Man behöver ju inte veta så mycket om några spelregler. När man ser de ystra korna komma utspringande grips man av samma glädje över våren som korna själva och då vet man att man lever.
Eller är det ett allt större intresse för det jordnära livet på landsbygden som lockar. Kosläpp har bönder haft i årtusenden och nu vill alla, även dom som inte möter djur i det dagliga livet, också få del av känslan.
Landbygdsupproret har via en pålitlig källa fått kännedom om att Thore Aronsson vid ett arbetsplatsmöte för lärarlaget på Snäckebacksskolan uttalat sig om Karl-Oskarskolans elevers möjlighet till skolskjuts. Aronsson meddelade att skolchefen Tommy Ahlqvist inte ämnar låta de högstadieelever som väljer att gå på Karl-Oskarskolan få någon skolskjuts. Enligt Ahlqvist står det i skollagen att kommunen inte är skyldig att betala skolskjuts till barn som väljer annan skola än den hänvisade kommunala.
Nils-Ingmar Thorell uttalade i BLT den 16 mars 2009 att han vill ge friskolebarnen skolskjuts: ”Alla barn ska behandlas lika och det innebär ingen merkostnad för oss.” Tjänstemännen är tydligen inte beredda att hålla med.
Om situationen uppstår att bara de barn som väljer Snäckebacken får skolskjuts innebär det en grov särskiljning mellan elever bosatta på landsbygden och elever i staden, där stadsbarnen har alla valmöjligheter och landsbygdsbarnen inga. Endast familjer med mycket god ekonomi kommer att kunna ge sina barn ett val om familjen är bosatt utanför Ronneby stad.
Kommunen är fortfarande ansvarig för varje barns utbildning, det enda som är annorlunda är att på två av kommunens skolor (G-klaven och Karl-Oskarskolan) är skolledningen en annan än anställda i kommunen. Dessutom blir kostnaden inte högre för en elev som åker till Karl-Oskarskolan än den varit om eleven valt att gå på Snäckeback.
Att medvetet skapa segregering verkar inte bara kortsiktigt utan också rent oansvarigt. Ahlqvists rigida hållning kommer att skapa klyftor i vår kommun. Det finns elever som av olika skäl vill och har behov av att välja en mindre skola.
Ska bara familjer med höga inkomster kunna välja?
Under friskola, Kommunen, skola & lärande
Så få som 34 procent av EU-medborgarna tänker rösta i EU-valet. Knappt hälften av de tillfrågade svenskarna tänker sig att rösta. Räcker det för att upprätthålla någon form av demokrati eller är detta endast ett forum där respektive lands maktelit kan frottera sig och stångas för att kapa åt sig flest fördelar? Är den svenska befolkningen delaktig i EU? Vad är vårt mål med unionen och vad vet vi om vad våra politiker egentligen uträttar i Bryssel? Vad är egentligen anledningen till att valdeltagandet är så lågt?
Den omedelbara känslan är att besluten tas för långt bort från de människor som ändå blir direkt påverkade i sin vardag. Ur landsbygdsperspektiv blir detta högst påtagligt. Det är svårt att hålla sig uppdaterad om det som händer i parlamentet och våra medier verkar minst lika ointresserade som befolkningen.
Men nu är ju Sverige en del av unionen och även om de fantastiska slagord som en gång fick oss över 50 procentsstrecket i en folkomröstning visat sig vara rätt urvattnade måste vi ändå sova i den säng vi själva bäddat. Kanske är det dags att ta reda på vad som händer i Bryssel och vad våra politiker som kandiderar i EU-valet har tänkt sig att göra när de kommit dit. Har svensk landsbygd en plats i EU?
Under politiker
I morgon måndagen den 20 april blir en händelserik dag i Ronneby kommun politiskt sett.
Först ut är alliansen som besöker Kulturcentrum under lunchtid för att träffa och samtala med invånare i kommunen. Enligt utsago reser de runt i landet för att skapa en grund för en valplattform inför valet 2010, genom att fråga väljare om vilka frågor som är angelägna. Vi hoppas att många engagerade människor åker dit och frågar HUR dom tänkt sig att stödja och iscensätta utveckling av landsbygden och glesbygden i vårt land!
Senare på kvällen samlas Ronneby socialdemokratiska arbetarkommun i Bräkne-Hoby folkets hus för att diskutera motioner till partikongressen. Som betraktare kan man fråga sig varför man har valt att mötas i Bräkne-Hoby? Hoby är en landsbygdsort och socialdemokrater i Hoby och Ronneby har mycket tydligt under 2008 manifesterat sin misstro till landsbygden och dess invånare som en resurs för kommunen. Först satte representanterna för Hoby och Hallabro/Backaryd (Krister Hallberg, Monika Lindqvist och Birgitta Andersson) upp ett spel för gallerierna där de avstod från att rösta om nedläggningen av landsbygdsskolorna genom att i samråd med sitt parti inte närvara vid kommunfullmäktigemötena. De bekände dock sin rätta färg genom att två dagar senare (efter det sista mötet i frågan) faktiskt närvara vid klubbningen av budgeten 2009 där nedläggningen av landsbygdsskolorna explicit definierades. Läs om historien på följande länkar:
I morgon är en annan dag Vad håller dom på med?! Med mössan i hand Elever känner sig kränkta
Vad är det man brukar säga?: ”Man står sig själv närmast”? Invånares, och framför allt inte barns, väl och ve får inte stå i vägen för den egna politiska karriären. Något som Monika Lindkvist uttryckte i en intervju i Radio Blekinge. Hobypolitiker bör skämmas (BLT) Hobypolitiker väljer lojalitet mot partiet (Radio Blekinge)
Krister Hallberg refererar till en annan taktik. Han menar att han inte fick gehör för sin åsikt i partigruppen, men att man inte röstar efter eget huvud i Ronneby partigrupp. Detta måste vara en inskränkande regel man upprättat lokalt, eftersom en av Landsbygdsupprorets läsare ringde till socialdemokraternas högkvarter i Stockholm och frågade om det stod någonstans i regelverk och stadgar att socialdemokrater inte får rösta efter egen åsikt. Givetvis fanns det inte någon sådan regel. Jag är orolig för nästa valrörelse (Sydöstran)
I sin annons i BLT, där socialdemokraterna kallar till sitt möte har man också lagt in följande fras: ”Glöm inte att rösta 7:e juni”. Detta är verkligen något att beakta när man gör sitt val i juni. Landsbygdspolitiken är undermålig på nationell nivå och förnedrande på kommunal. Vill vi föra vidare detta synsätt på resurser och tillgångar till EU-nivå?
Den 14 april skriver Tommy Hammarström i Expressen något vi kan relatera till. Rubriken är ”Satsa mer på byskolorna”. Varför skriver han så? Det kan bero på att elever många gånger har bra resultat och en lugnare arbetsmiljö i en mindre skola. Men det är ju kris, måste vi inte spara då? Jo visst, det är klart att vi måste spara, men besparingar bör göras på ställen där det verkligen blir en besparing och inte en förflyttning av kostnader till ett annat konto på bekostnad av människors, i detta fallet barns, hälsa.
Om Eda Kommun i Värmland skriver han: Den här kommunen är starkt färgad av socialdemokratiskt betongtänkande och större enheter är, a priori, en god sak, medan små byskolor är bakåtsträveri och såsom bjälkar i ögat på de styrande.
Som sagt detta är något vi kan relatera till…
Läs hela artikeln av Tommy Hammarström här: Expressen
Vi kan förmoda att det kan vara svårt att begära lägre skatt som landsbygsbo. Men vad kan man då betrakta som skälig tillgång? Är det närhet till läkare? Är det närhet till mataffär? En butik måste existera med affärsmässiga drivkrafter, ett kundunderlag. Men läkare och skola? Alla kan inte kräva att ha cykelavstånd till skolan och därför tillhandahåller man skolskjuts. Men var går gränsen för hur stor del av dagen som barn ska ägna åt skolan, dvs när ska de få tillgång till fritidsaktiviteter, vila eller för den delen läxläsning?
Om familjens aktiviteter flyttas över till tätorten, kommer med all säkerhet bilkörandet att öka (att inbilla sig att landsbygdens infrastruktur skulle kunna användas som tunnelbanesystemet i Stockholm är inte bara naivt utan också korkat) och därmed ökar också behovet av tillgång till drivmedel. Är detta då en service som har en särställning gentemot en butik? Knappast. Den miljöpolitik som drivs på riksnivå baserar sig helt på tunnelbanesystemet och har ingen som helst förståelse för hur boende utanför sådana områden ska kunna transportera sig, vare sig kostnadsmässigt eller miljömässigt.
Idag bor 40% av Ronneby kommuns invånare utanför centralorten. Det betyder inte att de bor helt utan intilliggande grannar, utan både i glesbygd och i mindre byasamhällen. Skillnaden från centralorten är att den kommunala politiken inte tar hänsyn till dessa. I kristider som vi exempelvis känner av just nu, är det helt och hållet området utanför centralorten som skall spara. Bakom resonemanget finns en idé om att allt utanför centralorten är abnormiteter. Köpingtänket, trots införande av kommuner under förra seklet, har fortfarande inte försvunnit. Köpingen har en gräns vid stadens utkant och förväntar sig att det som finns utanför anpassar sig. Kommuninförandet hade en annan vision om att strukturera vårt land; att varje bit av landets yta delades in i areor som på olika nivåer skulle ge invånarna tillgång.
Invånarna utanför centralorten lämnas till att hitta sina egna lösningar utan del av skattepengarna som de pyntat in till. Skattepengarna som kommer från alla invånare i kommunen – både de 60 procenten inne i centralorten och de 40 procenten utanför – används till att stärka tillgången inne i centralorten. De landsbygdsbor som befinner sig på kort avstånd från centralorten kommer antagligen inte att drabbas nämnvärt av denna obalans, men områden som befinner sig i periferin drabbas däremot dubbelt!
Ett vanligt uttalande som vi landsbygdsbor möts av är “om du bosatt dig på landet kan du inte räkna med samma service som andra”.
Det är ganska lätt att hålla med i bara farten. Visst, vi är kanske lite färre än de i stan och kanske kan vi då inte kräva samma utbud. Och dessutom så kan vi kanske i många fall också dra nytta av utbudet i stan. Vi kan åka till en restaurant, en simhall, en biograf, etc. Detta är aktiviteter som gör våra liv bättre, men kanske inte är längst ner på Maslows trappa. Men om man däremot funderar kring tillgången till livets mer basal aktiviteter; mat, hem, sjukvård, utbildning, infrastruktur, så kommer frågan i en annan dager.
Vilka rättigheter kan en medborgare förvänta sig av samhället? Hur förhåller sig centrum mot periferin? Och vad ska var och en bidra med i samhället för tillgången?
Det är en fråga om normer. För 200 år sedan levde samhället av landsbygden. Det var näringarna kopplade till naturresurser som formade välståndet; befolkningen befann sig därför nära odlingen, skogen, gruvorna, mm. 150 år senare hade industrier och institutioner koncentrerats till städer och tätorter och inflyttningen hade följt samma riktning.
Vad står vi inför idag? Forskning kring demografi och samhälle pekade redan på 80-talet på att informationssamhället var ett faktum och industrisamhället flyttats till andra kontinenter. Idag, 20 år senare, finns teknologin. Rum och avstånd har en helt annan betydelse. Detta skapar helt andra förutsättningar för var man kan bo och arbeta.
Enligt alldeles ny forskning vill var tredje invånare i vårt land bo på landet. Detta är tendenser som inte alls är unika för Sverige, i England har utflytten från städerna till landsbygden pågått i flera år.
Problemet är att politiker och tjänstemän, som befinner sig i centralorterna, inte ser hur verkligheten ser ut. Normen är att man ska bo i centralorten och att alla andra val är abnorma och kan därför inte anpassas efter gemensamma mål. Man ser fortfarande landsbygden som ett område för naturresursutvinning. Enligt gällande statistik med färre än fem procent inom jordbrukssektorn, så borde det med ett sådant resonemang inte finnas fler boende än så utanför tätorten.
Man har helt förbisett mindre orter som ”sovstäder”, dvs ett boende för pendlare till tätorten, vilket var den trenden som man såg på 80-talet. Sedan dess har dessutom företagsetableringen ökat utanför tätorter. Näringen på landsbygden är heller inte alltid direkt kopplad till naturen, som exempelvis lantbruk, skogsbruk och turismen, utan både större och mindre företag kan ha sin utgångspunkt från landsbygden. Med dagens digitala och fysiska infrastruktur kan det t o m vara en fördel att utgå från ett glesbebyggt område. Transfertider för transporter minskar och Internet gör kommunikationsavstånden minimala. Kostnaden för mark och byggnader är lägre och expansion och utbyggnad möter få hinder.
Satsningar från myndigheter handlar fortfarande om att stärka gröna näringar och turism, när ett möjligt boende och företagande borde vara det som möter upp trenden och behoven hos dagens moderna medborgare.
Om frågan om rätten till tillgång ses i ett medborgarperspektiv måste varje människa på landsbygden ställa sig frågan; ”har jag rätt till samma saker som andra, vi betalar ju samma skatt?”
Medan Sverige jobbar mot större enheter, centralisering och så få skolor som möjligt, allt medan den svenska skolan halkar längre och längre ner i statistiken, har USA kommit på andra tankar. Där har man insett att lösningen på skolor med dåliga resultat är att splittra dem i mindre enheter. Till exempel har man på en skola i Broklyn, NewYork, lyckats med att vända trenden från 23% med examen till att 90% av eleverna klarar sig, genom att dela upp den stora skolan i fyra mindre enheter.
Givetvis krävs det också positiva och kreativa lärare som tror på elevernas potential.
Rektorn Ben Shouldner säger att ”När eleverna börjar här så säger vi från dag ett att de kommer klara examen, och vi säger det så många gånger att de till slut börjar tro på det”.
Om vi vill ha en bra Svensk skola är det dags att börja ta forskning och beprövad erfarenhet på allvar. Mindre enheter där individen syns och bekräftas kommer i längden inte bara ge ett bättre resultat undervisningsmässigt utan också samhällsekonomiskt. Inget kan vara mer destruktivt för ett samhälle än att skapa utanförskap och känsla av hopplöshet. Dagens samhälle är i allra högsta grad ett klassamhälle, inte minst i skolan. Att utgå från att elever med dålig socioekonomisk bakgrund automatiskt kommer att prestera sämre i skolan är en farlig fördom.
Barn måste beredas lika möjlighet att få en utbildning, varifrån du kommer ska inte spela en avgörande roll.
Landsbygdsupproret!
Landsbygdsupproret! 