Miljöpolitik och landsbygd tycks inte höra ihop

Nu hotas återigen tågsträckor i landet.

Västerdalsbanan hotas av nedläggning. Västerdalsbanan sträcker sig från Borlänge till Malung och enligt Banverket har den låg trafik. Tågsträckan anses vara långsam och det lär finnas ett förslag om att öka hastigheten genom att lägga ner stationer längs sträckan. Då skulle man vinna hela 10 minuter (!) från Malung till Borlänge.

Tio minuter låter inte som någon världsomvälvande tidsvinst på en resa som tar ca 2 timmar, utan rör sig snarare om en taktik som politiker och tjänstemän ägnat sig på rutin åt de senaste åren; att utarma för att sedan kunna visa på vikande statistik.

Eller som en kvinna, som veckopendlar från Äppelbo till östra delen av landet, uttryckte det:

”Läste igår i tidningen ett förslag att dra in hållplatser längs Västerdalsbanan, bl a Äppelbo, för att komma 10 minuter tidigare till Borlänge. Fullständigt ointressant om jag inte kan kliva på! Vill ha hållplatsen kvar! Vill fortsätta åka tåg!”

Det mest häpnadsväckande är avsaknaden av miljödiskussionen. Banverket vill ersätta Västerdalsbanan med en bredare väg, som skulle kunna ta hand om den hårda belastningen av vägarna upp till Sälenfjällen. Varför vänder man inte på frågan och elektrifierar banan så att man skapar en hållbar utveckling både för turismen, pendling och godstrafik?  Lösningar som här alldeles självklara när man pratar om stadsområden.

Utarmning av landsbygdskulturen

Utarmning av landsbygden kan ske på många sätt. De senaste åren har kommunerna ägnat mycket tid åt att göra landsbygden så lik stan som möjligt vad gäller adresser. Vägar ska ha gatunamn och hus ska ha nummer. Så ser det ut i stan och så ska det tydligen vara för att larmtjänsten ska hitta.

För några veckor sedan skrevs följande insändare till BLT om förändringarna i Karlskrona kommun. Tjänstemän på kommunkontoret anser tydligen att det är enklare att hålla ordning på gårdsnamn om gårdarna i en by heter likadant men med en siffra efter. Att alla gårdarna i flera hundra år haft unika namn verkar ointressant.

Visst verkar det smart på pappret och i SOS Alarms dator måste siffror göra sig bättre, men vad händer när någon ringer in för att larma om en brand och hänvisar till Larsagården eller Torpagården? Som grannar på landsbygden har man tyvärr inte koll på vilken siffra folk eventuellt har på sina hus.

De var tidigt ute i Karlshamns kommun och då bestämde man sig för att husnumren definieras av antalet meter från vägkorsningen. Så ett hus om ligger 2756 meter från korsningen heter då exempelvis Sjöstigsvägen 2756. Vem tusan kan ens memorera sin egen adress? Och vad händer om man glömmer att stega… eller kommer från andra hållet?

I vår kommun – Ronneby – skulle numren i första versionen sättas efter hur många framtida fastigheter som tjänstmannen estimerade skulle kunna uppstå på vägen. Jag ringde upp och frågade om kommunen redan hade skrivit ner på karta hur vår mark skulle styckas i fastigheter. Svaret jag fick var att ”det är väl ändå troligt att ni säljer er mark och styckar upp i villatomter?” Det är förbanne i mig helt OTROLIGT, svarade jag. Och strax efter försvann den idén och bara befintliga hus fick nummer.

Okunskapen om bygden (eller oviljan att åka ut och fråga landsbygdsborna) visade sig också när man på kontoret ville kalla vägen ända ner till badplatsen för Järnaviksvägen. Längs en kust har man vikar och för att kunna skilja på dom (särskilt om man kommer sjövägen) har varje vik sitt eget namn. Badplatsen ligger inte i Jernaviken, den ligger i Skälaviken. Och däremellan ligger Bastuviken. Hur föreställer man sig att vi här ute ens kan prata med varandra om platser om vi har samma namn på vikarna?

Men det som irriterade mest var nog när en vägbit som alltid haft ett ”gatunamn” förlorade sitt. I Jernaviksdalen finns en rad med hus där sjökaptener bott i århundraden ända fram till andra världskriget. Skeppargatan har vägen hetat sedan urminnes tider. Ordet ”gata” har använts på landsbygden för att beskriva en länga samlade hus, alltså en by. Det finns flera byar i landet med ordet ”gata” i namnet.

Problemet var att man för ett par decennier sedan skapat vägen Skepparvägen i ett nybyggt villaområde på ett annat håll i kommunen. Och att ha två gatunamn som är nästan lika skulle ställa till problem. Men här blev det tydligt att det från kommunens sida var frågan om prestige. Efter klagomål från landsbygdsborna valde kommunen att byta Skeppargatan till Skepparstigen. Vad man uppnådde med detta, förutom att förstöra en bit kulturhistoria, kan man undra över. Vi som bor här säger givetvis fortfarande Skeppargatan.

I Ronneby kommun fick vi med gamla gårdsnamn tillföra det i adressen. Dock, meddelades inte detta till myndigheterna, utan vi måste själva göra dessa ändringar (om och om igen) för att värna om vårt gårdsnamn.