För att bryta tystnaden …

I veckan publicerades i Kvällsposten ett reportage om sydostområdets totala brist på polisresurser.
http://www.expressen.se/kvallsposten/invanarna-gor-jobbet-polisen-inte-klarar-av/
Reportaget beskriver det som alla som är bosatta på landsbygden vet, nämligen: Det är ingen mening att ringa till polisen!
Det saknas resurser på alla plan och inte ens de brott som kan styrkas med vittnesmål eller där brottsutövaren tagits på bar gärning, har någon större chans att ta sig förbi det obligatoriska meddelandet om att ärendet är nedlagt i brist på bevis. Var finns resurserna undrar vi? Är detta verkligen endast en följd av dålig organisation och personalbrist? Eller är det en medveten prioritering från högre instans som går ut över både poliser och drabbade?
Hur det än gått till är det dags att säga ifrån! Basala samhällsfunktioner måste fungera i alla delar av Sverige. Från norr till söder, i stad liksom på landet. Det är och måste vara grunden vi bygger ett gemensamt samhälle på!

Miljöpolitik och landsbygd tycks inte höra ihop

Nu hotas återigen tågsträckor i landet.

Västerdalsbanan hotas av nedläggning. Västerdalsbanan sträcker sig från Borlänge till Malung och enligt Banverket har den låg trafik. Tågsträckan anses vara långsam och det lär finnas ett förslag om att öka hastigheten genom att lägga ner stationer längs sträckan. Då skulle man vinna hela 10 minuter (!) från Malung till Borlänge.

Tio minuter låter inte som någon världsomvälvande tidsvinst på en resa som tar ca 2 timmar, utan rör sig snarare om en taktik som politiker och tjänstemän ägnat sig på rutin åt de senaste åren; att utarma för att sedan kunna visa på vikande statistik.

Eller som en kvinna, som veckopendlar från Äppelbo till östra delen av landet, uttryckte det:

”Läste igår i tidningen ett förslag att dra in hållplatser längs Västerdalsbanan, bl a Äppelbo, för att komma 10 minuter tidigare till Borlänge. Fullständigt ointressant om jag inte kan kliva på! Vill ha hållplatsen kvar! Vill fortsätta åka tåg!”

Det mest häpnadsväckande är avsaknaden av miljödiskussionen. Banverket vill ersätta Västerdalsbanan med en bredare väg, som skulle kunna ta hand om den hårda belastningen av vägarna upp till Sälenfjällen. Varför vänder man inte på frågan och elektrifierar banan så att man skapar en hållbar utveckling både för turismen, pendling och godstrafik?  Lösningar som här alldeles självklara när man pratar om stadsområden.

Utarmning av landsbygdskulturen

Utarmning av landsbygden kan ske på många sätt. De senaste åren har kommunerna ägnat mycket tid åt att göra landsbygden så lik stan som möjligt vad gäller adresser. Vägar ska ha gatunamn och hus ska ha nummer. Så ser det ut i stan och så ska det tydligen vara för att larmtjänsten ska hitta.

För några veckor sedan skrevs följande insändare till BLT om förändringarna i Karlskrona kommun. Tjänstemän på kommunkontoret anser tydligen att det är enklare att hålla ordning på gårdsnamn om gårdarna i en by heter likadant men med en siffra efter. Att alla gårdarna i flera hundra år haft unika namn verkar ointressant.

Visst verkar det smart på pappret och i SOS Alarms dator måste siffror göra sig bättre, men vad händer när någon ringer in för att larma om en brand och hänvisar till Larsagården eller Torpagården? Som grannar på landsbygden har man tyvärr inte koll på vilken siffra folk eventuellt har på sina hus.

De var tidigt ute i Karlshamns kommun och då bestämde man sig för att husnumren definieras av antalet meter från vägkorsningen. Så ett hus om ligger 2756 meter från korsningen heter då exempelvis Sjöstigsvägen 2756. Vem tusan kan ens memorera sin egen adress? Och vad händer om man glömmer att stega… eller kommer från andra hållet?

I vår kommun – Ronneby – skulle numren i första versionen sättas efter hur många framtida fastigheter som tjänstmannen estimerade skulle kunna uppstå på vägen. Jag ringde upp och frågade om kommunen redan hade skrivit ner på karta hur vår mark skulle styckas i fastigheter. Svaret jag fick var att ”det är väl ändå troligt att ni säljer er mark och styckar upp i villatomter?” Det är förbanne i mig helt OTROLIGT, svarade jag. Och strax efter försvann den idén och bara befintliga hus fick nummer.

Okunskapen om bygden (eller oviljan att åka ut och fråga landsbygdsborna) visade sig också när man på kontoret ville kalla vägen ända ner till badplatsen för Järnaviksvägen. Längs en kust har man vikar och för att kunna skilja på dom (särskilt om man kommer sjövägen) har varje vik sitt eget namn. Badplatsen ligger inte i Jernaviken, den ligger i Skälaviken. Och däremellan ligger Bastuviken. Hur föreställer man sig att vi här ute ens kan prata med varandra om platser om vi har samma namn på vikarna?

Men det som irriterade mest var nog när en vägbit som alltid haft ett ”gatunamn” förlorade sitt. I Jernaviksdalen finns en rad med hus där sjökaptener bott i århundraden ända fram till andra världskriget. Skeppargatan har vägen hetat sedan urminnes tider. Ordet ”gata” har använts på landsbygden för att beskriva en länga samlade hus, alltså en by. Det finns flera byar i landet med ordet ”gata” i namnet.

Problemet var att man för ett par decennier sedan skapat vägen Skepparvägen i ett nybyggt villaområde på ett annat håll i kommunen. Och att ha två gatunamn som är nästan lika skulle ställa till problem. Men här blev det tydligt att det från kommunens sida var frågan om prestige. Efter klagomål från landsbygdsborna valde kommunen att byta Skeppargatan till Skepparstigen. Vad man uppnådde med detta, förutom att förstöra en bit kulturhistoria, kan man undra över. Vi som bor här säger givetvis fortfarande Skeppargatan.

I Ronneby kommun fick vi med gamla gårdsnamn tillföra det i adressen. Dock, meddelades inte detta till myndigheterna, utan vi måste själva göra dessa ändringar (om och om igen) för att värna om vårt gårdsnamn.

Klimatinitiativ från landsbygdens ungdomar!

På torsdag kväll hålls ett första klimatmöte för Blekinges ungdomar. Initiativtagare är den ständigt kreativa Hobytjejen Sissa Pagels, som bl a är aktiv i Ungdomsrådet, en organisation som ska föra politiker och ungdomar närmare varandra. Nu har Sissa och hennes kompisar startat en klimatrörelse för att få ungdomar att göra sina kompisar uppmärksamma på klimat och miljö:

Sissa samtalar med barnombudsmannen Fredrik Malmberg

– Man behöver inte vara vegan för att intressera sig för miljön, säger Sissa. Det kan vara både enkelt, billigt och roligt.

Både Naturskyddsföreningen och Leader har anmält sig villiga att stödja projektet.

På torsdag samlar hon ungdomar från hela länet för ett första kreativt möte. Det finns redan massor av kreativa och lite galna idéer på hur man kan uppmärksamma ekologiskt tänkande bland ungdomar och gruppen vill komma i kontakt med fler intresserade.

Så är du mellan 13 och 25 år och vill bidra till en bättre miljö på ett roligt sätt, kom till Elias lokaler i Hoby på torsdag kväll (3/2).

Sissa låter också hälsa att det också finns möjligheter för vuxna, organisationer och företag att stötta projektet på olika sätt.

Nytt parti med landsbygdsfokus, siktar på riksdagen!

Landsbygdsdemokraterna är ett nytt parti som bildades i Örebro den 16 januari 2010. Bakomliggande drivkraft för partiets bildande är hur de etablerade partierna hanterar frågor med betydelse för befolkningen på landsbygden.
Måhända är Sverige moget för ett parti helt inriktat på landsbygden.
På partiets hemsida, landsbygdsdemokraterna.se, kan man läsa följande:

”Landsbygdsdemokraterna är ett parti för alla människor som bor och lever sina liv på landsbygden, i jordbruks- och skogsbygd, äldre stationssamhällen, bruksorter, kyrkbyar och andra orter med nära landsbygdsanknytning. Mer än en fjärdedel av rikets medborgare bor på landsbygden.

Grunden för partiets politik är alla människors lika värde och rättigheter. Oavsett var de bor och verkar ska alla människor ha samma möjligheter att påverka sin livssituation. Alla människor ska, oberoende av var de valt att bo och verka, tillförsäkras rätten till ett tryggt och bra liv, byggt på social hälsa och framtidstro. Partiet ska arbeta för en politik som är lojal och solidarisk med landsbygdens människor och främjar en långsiktig målsättning om en levande landsbygd.”

Om partiet har en chans att ta sig in i riksdagen återstår att se, med mindre än 8 månader till valet kommer det att krävas ett intensivt arbete för att marknadsföra Landsbygdsdemokraterna, men vi är övertygade om en sak. Landsbygden kommer att bli en valfråga i 2010 års riksdagsval.

Skatt per levererad service?

Vi på Landsbygdsupproret fick ett mejl från en landsbygdsbo. Så här skrev hon:

”Utan postleverans och internetuppkoppling lär Ronneby kommun inte få sin landsbygd levande.Varför ser man inte till att folk får post utan att behöva gå flera kilometer till brevlådan?
Varför ordnar man inte internettillgång för alla kommuninnevånare som behöver det? Vi betalar alla kommunalskatt.

mvh/ boendes i vildmarken 20 km nordöst om Ronneby (i Ronneby kommun)”

När man berättar om sitt landsbygdsliv för en stockholmare må de höja på ögonbrynen och tycka att vi lever torftigt, utan mängder av biografer, teatrar eller restauranger att välja och vraka bland. Utan buss eller t-bana som passerar var tionde minut. Vi har kanske inte ens en busslinje inom cykel-eller gångavstånd från bostaden.

Men visa samma förhållande för någon som bor i övre Norrland och de tycker att vi lever ett lyxliv, med bara två timmar till Köpenhamn.

Men det är det dagliga livet som sätter gränserna för vad man tål och behöver. Om den vanliga servicen, såsom sjukvård, matinköp, post och FRAMFÖR ALLT Internet inte fungerar är det en omöjlighet att leva ett jämställt liv i Sverige. Skatteskillnader i en kommun baserar sig på inkomst, inte på var man bor. Otaliga är de summor som landsbygdsbor betalar för att deras medborgare ska få service i centralorten medan utvecklingen av den egna landsbygden står praktiskt taget stilla.

Lösningar som skulle kunna diskuteras:

1) Låt kommunskatten baseras på tillgång till service. Basera skatten på levererad service per capita. Det innebär att om en kommun vill utvecklas måste alla kunna vara med i kommunen och betala. En nog så bra morot att investera i utveckling för att säkerställa ett bättre skatteunderlag. Öronmärk landsbygdsbors skattemedel till utveckling av landsbygden.

2) Kan man skapa nya sätt att tänka och se. Varför är centrum-periferi så grundmurat i vår syn på geografiskt område? Om varje kommun istället betraktades som en helhet kommer varje invånare betraktas som bidragande till att både stad och landsbygd är levande.

3) Är den geografiska enheten ett förlegat begrepp? Vad skulle hända om man istället länkade ihop områden med samma förutsättningar och behov. Skulle ett större och utspritt landsbygdsområde kunna utgöra en egen ”kommunal” enhet istället för att länkas till en centralort?

Kärnan i problematiken ligger i att samtliga delar av en kommun (eller ett område) har ett värde. Det går inte att vifta med argumentet ”skyll dig själv om du bosatt dig på landsbygden”. Vad skulle hända om alla landsbygdsbor bestämde sig att leva efter den devisen. Skulle tätorterna ens kunna ta emot den ökade befolkning. Skulle det ens gå att ifrån stan bedriva det vårdande arbetet som krävs för att tillvarata  landsbygdens resurser, i form av jordbruk, skogsbruk, djurbruk, turism, badplatser, strövområden och väghållning? Kan man både ha och äta kakan?
Landsbygden som rekreationsplats och som turistmagnet har hyllats av mer än en politiker och vid otaliga tillfällen, men ingen verkar vara beredd att betala för nöjet.

Nu märks konsekvenserna…

Ett halvår efter nedläggningen av högstadieskolan i Hoby kommer nu aningar om nästa nedskärning i bygden.

Under vintern har Hobybor blivit ombedda att välja vilken vårdcentral – Hoby eller Kallinge – Hobyborna vill använda sig av. Planer pågår för vårdcentralernas omorganisation. Som Hobybo blir man orolig när följande landar i brevlådan:

Huruvida detta är en följd av att ca 120 tonåringar numera går i skolan i stan, eller om det är en del av den pågående förflyttningen av pengar från glesbygd till centralort det kan man spekulera i.

Drygt hälften har gjort sitt val. Ni som ännu inte gjort något fundera på vad det innebär för bygden och den sjukvårdsservice, som vi kommer att ha i vår närhet. Att låta bli att göra sitt val i den här frågan kan få längre och vidare konsekvenser än att låta bli att rösta i Dansbandskampen…

Playtones bäst i Sverige!

Kallinge is flying high! För fem minuter sedan vann Playtones finalen i Dansbandskampen! Playtones från Kallinge/Ronneby tog hela Sverige med storm med sitt 50-tals-rock-sound. Nog vann väl rätt band när detta var ett sound som både traditionalisten Tomas Deutgen så väl som nytänkarna Magnus Carlsson och Melissa Williams gillade skarpt.

Stort Grattis, Playtones, önskar vi på Landsbygdsupproret!

Gör din röst hörd med SKUGGRIX

Politikerförakt, stress och känslan av vanmakt åberopas ofta i diskussioner kring det låga intresset för politik som sägs råda i landet. Men kanske har det mest med svårigheten att se vad som egentligen händer, att inte veta vad som just nu diskuteras och att det är så svårt att få en överblick, som gör att man hellre vänder politiken ryggen?

Tillsammans med studenter på Kognitionsvetenskapliga programmet vid Linköpings Universitet har företaget InUse tagit fram ett verktyg på Internet – SKUGGRIX – där man kan rösta i riksdagsfrågor. Verktyget är vad det låter, dvs en skugga, en spegling, av vad som pågår i riksdagen just nu. Vilka frågor som är uppe till omröstning.
På SKUGGRIX kan man både rösta och diskutera. Efter ett beslut är taget kan man jämföra riksdagens beslut med vad väljarna på Skuggrix har kommit fram till.

Ju fler som är med desto intressantare blir resultaten. Gå in och rösta och sprid länken till alla du känner.

Happening i byn!

Den här veckan påbörjades vaccineringen av svininfluensan för allmänheten i Blekinge. I Bräkne-Hoby tog hälsovården bygdegården till hjälp för att kunna ta emot alla. Kl 8.15 (trekvart innan planerad starttid) fanns det redan drygt 120 personer i kö.

45 minuter före utsatt tid!

Men det blev lite av ett antiklimax för många. Endast ca 250 doser kom till Bräkne-Hoby måndag och tisdag, vilket innebar att verksamheten som skulle pågå mellan 9 och 16, tog slut strax efter kl 10. Det var kallt att stå i kö, men stämningen var ändå god och det diskuterades en hel del kring just influensan, om hur riskfylld den egentligen är, hur media har påverkat, osv.

Många med fasta arbetstider hade planerat in ledighet under eftermiddagen, för att upptäcka att de måste försöka göra om proceduren igen. Efter att ha frågat runt bland bekanta verkar ingenting förvåna någon längre. En del verkade dessutom omvärdera vaccinering och kanske strunta i den.

Snabbt och smärtfritt!

Men det fanns några frågor som man inte kunde förstå varför inte myndigheterna tänkt på.

• Om man har flera barn i olika åldrar innebär det att föräldrarna måste ledsaga vart och ett till olika vaccinationstillfällen och sedan dessutom ta ledigt från arbetet för den egna vaccineringen. Skulle inte en familj kunna vaccineras vi samma tillfälle?
• Varför kontrollerade man inte om personer i vaccinationskön verkligen hörde hemma på bygdens vårdcentral. Flera menade att personer från grannkommuner eller sommarboende hade dykt upp. Om det funnits doser till alla hade detta inte varit något problem, menade någon.
• Hade man inte kunnat sköta en bokning av tider via internet? Istället för att ha en gigantisk kö kl 8 hade man kunnat ha ett antal personer som ska komma vid varje hel timme under dagen.

Om det gjorde ont? Nej, sjukvårdspersonalen var fantastiskt trevliga och duktiga och sprutan kändes mindre än en mygga.