I torsdags kväll bjöds vi föräldrar in till Snäckebacksskolan. Vi blev rundvisade av 9:e-klassare i grupper och hade minst 15 olika stationer att besöka. På varje plats fanns det ämneslärare som på exakt 8 minuter skulle berätta om undervisningen och svara på frågor.
Aldrig har väl en högstadieskola framstått som så perfekt. Vi fick precis de svar vi ville ha; dvs om vi frågade om barnen behövde stå framför klassen bedyrade lärarna att de mest samtalade i grupp och när vi frågade om de inte får lära sig att tala inför klassen var plötsligt detta det viktigaste momentet. Varje elev skulle få hur mycket uppmärksamhet som helst och alla lärare från Hoby skulle följa med sina klasser.
Eftersom vi blev rundvisade av två mycket trevliga 9:or fick vi också chansen att fråga lite hur dom såg på sin skola. De verkade trivas bra, men svaren var inte entydiga. På frågan om dom upplevde det som trångt på skolan svarade dom att de var okej. När vi lite senare frågade hur det skulle fungera med 550 elever i korridorerna himlade de med ögonen och sa att: ”under timmarna är ju alla i klassrummen och DÅ är det i alla fall lugnt”.
Vi har bekanta som haft två barn som gått på Snäck och det har fungerat bra, men när deras barn kom till Knut Hahnsskolan förstod de för första gången hur lite uppmärksamhet de fått som individer av lärarna på Snäck. Med ännu fler elever på skolan kan knappast detta bli bättre.
I vår grupp kunde vi mot slutet av kvällen inte låta bli att fråga några lärare om hur de förbereder eleverna på att Hobyeleverna ska in (det tog nämligen inte mer än några minuter innan Hobyeleverna fick höra ord som ”bonnaungar” när de besökte skolan Snäck på förmiddagen). Svaret blev att de inte gjort något alls. Och egentligen behövdes det inte göras något; när man gjorde flytten 1997 från Skogs ”gjorde man inget och det redde sig till slut ändå”. Detta svar fick mig att rysa. Visst finns det maskrosbarn som klarar även svåra situationer, de kan bita ifrån och skapa sig respekt. Men hur många barn ska fara illa i den processen. I Hoby har vi med den lilla skolan lyckats skapa en lugnare miljö och framför allt lyckas vi fånga upp problem väldigt tidigt genom att vi föräldrar kan ringa varandra och snabbt kan ta hjälp av skolan, rektor, skolsköterska och kurator.
Den gamla synen på att mobbing (eller mobbingtendenser) är något som elever ska lära sig hantera tycker jag är medeltida. Inte ett enda barn ska behöva falla mellan stolarna och det ska professionella lärare hjälpa till med.
Även om ett antal av lokalerna var fina och nyrenoverade var det ändå kvaliteten på undervisningen som intresserade mig mest. Många av barnen har ju varit oroliga för att studierna ska bli annorlunda. Lärarna verkar kunniga och Hobylärarna får följa med (får alla verkligen det? Är det inga som får gå?), men det fanns några saker som oroade.
Det finns exempelvis ingen dataundervisning på Snäck. En av lärarna svarade på frågan att det finns dataprogram på Kunt Hahn som elever kan välja. Är det inte väldigt gammaldags att tro att datorer är till för ingenjörer?
En annan sak är undervisningen i franska, tyska och spanska där, enligt en av språklärarna, eleverna bara läser en timme i veckan i 8:an och 9:an. Det är oroväckande lite för ett land som är med i EU och med tanke på att vi lever i en global värld.
Så vad blev min känsla efter torsdagkvällen? Jag fick se en del fina lokaler och lärare som (tror jag) kan undervisa i sina ämnen, men det kändes som en gammaldags skola, som när jag själv gick på högstadiet. Jag känner fortfarande oro för att Snäck blir en alldeles för stor skola och att risken är stor att ungdomarna lägger mer energi på det sociala, att överleva i en tuff miljö, än på att plugga.
Dessutom fanns det ingenting under kvällen som övertygade mig om att skolan är så bra att det är värt att stå på tåget två gånger om dagen, vilket ungdomarna fick uppleva när de gjorde sitt besök på förmiddagen.
/förälder i Hoby
Landsbygdsupproret! 